Loppet gick under helgen 16-17/8. 161 km längs Österlen-leden i Skåne, med blandade förhållanden och underlag. Under hela loppet krävs det att löparna är uppmärksamma på leden märkning och karta, men i år tappade jag bara sådär en timme eller så på felspringningar. Så var det ju också mitt tredje försök.

Den första halvan av loppet går genom det skånska inlandet, från Ystad upp till Brösarp och sedan ut till kusten vid Haväng. Sträckan gick väldigt bra, vädret var behagligt, näringsintaget disciplinerat och löpningen avslappnad. Sträckan tog 11.15 och jag var med andra ord framme vid loppets andra station klockan kvart över sju på kvällen. Unnade mig en halvtimme med byte av skor och tröja. Makrill i tomat, Proviva, kaffe och banan. Fyllde på med geler och energikakor och sedan gav jag mig ut längs kusten, tillbaka mot Ystad.

Kuststräckan gick bättre än de båda tidigare loppen. Jag hade dagsljus ända fram till Kiviks musteri, men framme vid Stens huvud måste pannlampan tändas. Tog först fel väg, men missade bara en kvart innan jag var på rätt stig över kullen. Jag blev omsprungen av Niels Holm, vinnaren av 50-miles klassen cirka 5 kilometer söder om Stens huvud. Vägen genom alla kustens samhällen gick på rutin och en bit efter Skillinge var det dags för den oändliga sandstranden innan Stenhammaren och den tredje stationen vid 128 km. Soppa, korvbröd och kaffe. Sedan ut på den siste etappen, som visade sig vara en utmaning!

Jag irrade så smått genom skog och längs fält ned till Löderups strandbad. Ännu mer krängel mellan karta och verklighet innan jag nådde ut på klapperstensstranden som ledde till Kåseberga och Ales stenar. Skeppsättningen är hemlighetsfull och mäktig, men mitt sinne var tyvärr mest inriktad på att inte blåsa bort och på att ta mig över de böljande backar som låg mellan mig och Hammar, där jag skulle få komma ned på låglandet igen. Nästan framme vid Hammar och skjutfältet fick jag syn på tre ungtjurar i en av de många hagar som skulle passeras. De fick också syn på  mig och bestämde sig för att kolla hur tuff jag var. Jag hade ingen lust att vara tuff alls, utan marscherade så rakst jag kunde, utan att se rädd ut, till närmsta övergångsstege till nästa hage och tryggheten.

Efter Hammar började jag ana slutet, även om de cirka 12 km som återstod kändes väldigt långt. När en sträcka på cirka tre kilometer längs stora vägen lagts bakom mig, tog jag in på den sista sträckan längs stranden in till Ystad. Efter ett 2-3 km på stranden gick leden till min stora lycka över på en mjuk och fin cykelväg som jag följde till dess civilisationen öppnade upp sig. Ett par kilometer senare var jag inne i Ystad och kunde använda den sista glöden till att jogga i mål på St. Knuts torg i Ystad. Nöjd!